Fyra ansökningstexter

Text 1

För tio år sen brukade jag träffa henne hos min syster, som levde då. Hon var sjutton år, och jag var trettiosju. Varför blev jag inte förälskad i henne då och friade? Då skulle hon ha varit min hustru nu. Då skulle vi ha vaknat av åskan båda två nu, hon skulle ha varit rädd och jag skulle ha hållit henne i min famn och viskat: ”Var inte rädd, jag är här.” Å, underbara tanke, så fint, jag blir riktigt glad av den... men herregud, det går runt i skallen på mig... Varför är jag så gammal? Varför förstår hon mig inte? Hennes tomma ord, hennes moral, hennes dumma tankar om världens undergång – jag tycker så illa om alltsammans.

Vad jag är lurad! Jag har dyrkat den här professorn, den här ynkliga giktgubben, jag har arbetat som en oxe för honom! Jag har varit stolt över honom och hans vetenskap, jag tyckte att allt som han skrev och tänkte var genialiskt... Å herregud, men nu? Han är komplett okänd, han är ingenting! En såpbubbla!

Och jag är lurad... det begriper jag.

(ur Onkel Vanja av Anton Tjechov)

Text 2

Jo då. Du har höjdskräck. Jag känner igen symtomen. Jag har själv haft höjdskräck, det går över. Jag minns när du fick mig att hoppa från högsta höjden på badhuset. Minns du? Du sa åt mig att jag skulle gå upp. Minns du inte? Nä, nä, sa jag. Jag har grabben med mig. Då tog du
Calle i handen och sa: Titta nu, Calle. Vad skulle jag göra? Jag klättrade upp för trappan, och det rev under fötterna av den där grova beläggningen de hade, kokos tror jag.

När jag kommit upp fick jag förbanne mig svindel. Jag missar bassängen, tänkte jag. Jag klättrar ner igen. Då fick jag syn på er där nere. Ni stod och tittade upp på mig. Du med min grabb i handen. Det fanns ett sånt jävla förtroende i din blick. Han fixar det. Jag vill inte svika så jag går ut till kanten. Jag tyckte att allt gungade. Jag tänkte på vad du hade sagt. Man ser inte neråt utan framåt. Man andas djupt. Man kliver över kanten och håller kroppen rak. Man faller inte. Man hämtas ner. Av tyngdkraften.

Så sa du. Och jag gjorde precis som du sa. Och tyngdkraften hämtade mig.

(Hämtat ur Standard selection av Agneta Pleijel)

Text 3

Varför irrar människorna omkring till synes utan mål och mening? I dom monumentala varuhusen så stångas konsumenterna köpandes en jävla massa skit som dom inte behöver. Det vore fan så mycket bättre om dom bara gick in och snodde skiten. Va? Nä, det är klart. Det verkar ju inte särskilt logiskt med tanke på att dom inte behöver skiten.

Och bilarna som totalfrontalkrockar i tvåhundra knutar. Pang! Och ingen jävel fattar varför. Och all denna förbannat förföriska neon, som lurar ensamheten. Oövervinnerlig ensamhet, det är det som vi alla är dömda till. Där fick jag till det. Inte sant?

Och medan världen runtomkring oss är full av människor som skjuter varandra och barn som svälter, så jagar vi från krog till krog till krog till krog. Och i parken vrålar puberteten ”bort härifrån!” Va? Javisst, jag är själv i puberteten. Men jag är så jävla rädd. Jag är så in i helvete rädd för vad det ska bli av mig. Du, vad fan ska det bli av mig?

(ur Jack av Ulf Lundell)

Text 4

säg inte nej till mig du kan inte säga nej till mig för det är en sån lättnad att känna kärlek igen och ligga i sängen och hållas om och bli rörd vid och kysst och beundrad och ditt hjärta slår snabbare när du hör min röst och ser mitt leende och känner mig andas mot din nacke och ditt hjärta slår vilt när jag vill träffa dig och jag ljuger för dig från allra första dagen och utnyttjar dig och sätter på dig och krossar ditt hjärta för du krossade mitt först och du kommer att älska mig mer för varje dag som går ända tills tyngden är outhärdlig och ditt liv är mitt och du kommer att dö ensam för jag kommer att ta vad jag vill ha och sen gå min väg och inte vara skyldig dig ett dugg det finns alltid där det har alltid funnits där och du kan inte förneka det liv du känner åt helvete med det ät helvete med det åt helvete med det livet jag har förlorat dig nu

(ur Törst av Sarah Kane)