Fyra ansökningstexter

Välj en av dessa fyra ansökningsmonologer.

Text 1

Jo då. Du har höjdskräck. Jag känner igen symtomen. Jag har själv haft höjdskräck, det går över. Jag minns när du fick mig att hoppa från högsta höjden på badhuset. Minns du? Du sa åt mig att jag skulle gå upp. Minns du inte? Nä, nä, sa jag. Jag har grabben med mig. Då tog du Calle i handen och sa: Titta nu, Calle. Vad skulle jag göra? Jag klättrade upp för trappan, och det rev under fötterna av den där grova beläggningen de hade, kokos tror jag.

När jag kommit upp fick jag förbanne mig svindel. Jag missar bassängen, tänkte jag. Jag klättrar ner igen. Då fick jag syn på er där nere. Ni stod och tittade upp på mig. Du med min grabb i handen. Det fanns ett sånt jävla förtroende i din blick. Han fixar det. Jag vill inte svika så jag går ut till kanten. Jag tyckte att allt gungade. Jag tänkte på vad du hade sagt. Man ser inte neråt utan framåt. Man andas djupt. Man kliver över kanten och håller kroppen rak. Man faller inte. Man hämtas ner. Av tyngdkraften.

Så sa du. Och jag gjorde precis som du sa. Och tyngdkraften hämtade mig

(ur Standard selection av Agneta Pleijel)

Text 2

Vet du varför jag inte har haft någon adress på tre månader? Jag satt i fängelse för att jag hade stulit en kostym i Kansas City. Jag har stulit och burit mig åt så att jag har fått sparken från vartenda jobb jag haft sen jag slutade skolan. Och jag har aldrig kommit nånstans för att du har proppat mig så full med högfärd så jag inte kunde finna mig i att ta order av någon! Där har du felet! Det är fanimej på tiden att du hör det! jag skulle bli nån jävla pamp på fjorton dar, för mindre, det dög inte! Men jag har fått nog nu!

Jag sprang nerför elva trappor idag med en penna i hand. Och plötsligt stanna jag, hör du det? Mitt i det där stora kontorshuset, hör du det? jag stanna mitt i trappan och jag såg – himlen. Jag såg för mig allt vad jag älskar här i världen. Arbete och dagligt bröd och tid till att ta sig en rök ibland. Och jag såg på pennan och jag sa till mej själv: vad fan ska jag med den här att göra? Varför försöker jag bli vad jag inte vill bli? Vad menar jag med att tränga mig in på ett kontor och förödmjuka mej och tigga och be som en idiot, när allt vad jag längtar efter finns där ute, bara ligger och väntar på mej i samma minut som jag säjer till mej själv att jag vet vem jag är?

(ur En handelsresandes död av Arthur Miller)

Text 3

För tio år sen brukade jag träffa henne hos min syster, som levde då. Hon var sjutton år, och jag var trettiosju. Varför blev jag inte förälskad i henne då och friade? Då skulle hon ha varit min hustru nu. Då skulle vi ha vaknat av åskan båda två nu, hon skulle ha varit rädd och jag skulle ha hållit henne i min famn och viskat: ”Var inte rädd, jag är här.” Å, underbara tanke, så fint, jag blir riktigt glad av den... men herregud, det går runt i skallen på mig... Varför är jag så gammal? Varför förstår hon mig inte? Hennes tomma ord, hennes moral, hennes dumma tankar om världens undergång – jag tycker så illa om alltsammans.

Vad jag är lurad! Jag har dyrkat den här professorn, den här ynkliga giktgubben, jag har arbetat som en oxe för honom! Jag och Sonja har pressat dom sista dropparna ur detta gods; vi har handlat med matolja, ärtor och ost som dom värsta schackrare, snålat in till och med på vår egen mat, för att få ihop till tusenlappar att skicka till honom.

Jag har varit stolt över honom och hans vetenskap, jag tyckte att allt som han skrev och tänkte var genialiskt... Å herregud, men nu? Han är komplett okänd, han är ingenting! En såpbubbla!

Och jag är lurad... det begriper jag

(ur Onkel Vanja av Anton Tjechov)

Text 4

Varför irrar människorna omkring till synes utan mål och mening? I dom monumentala varuhusen så stångas konsumenterna köpandes en jävla massa skit som dom inte behöver. Det vore fan så mycket bättre om dom bara gick in och snodde skiten. Va? Nä, det är klart. Det verkar ju inte särskilt logiskt med tanke på att dom inte behöver skiten.

Och bilarna som totalfrontalkrockar i tvåhundra knutar. Pang! Och ingen jävel fattar varför. Och all denna förbannat förföriska neon, som lurar ensamheten. Oövervinnerlig ensamhet, det är det som vi alla är dömda till. Där fick jag till det. Inte sant?

Och medan världen runtomkring oss är full av människor som skjuter varandra och barn som svälter, så jagar vi från krog till krog till krog till krog. Och i parken vrålar puberteten ”bort härifrån!” Va? Javisst, jag är själv i puberteten. Men jag är så jävla rädd. Jag är så in i helvete rädd för vad det ska bli av mig. Du, vad fan ska det bli av mig?

(ur Jack av Ulf Lundell)